Ju fler språk, desto lättare?!

Ju fler språk du talar, desto lättare blir det att lära sig ett nytt

Minns du ditt första främmande språk och hur lång tid det tog innan du kunde säga en mening och förstå språket någorlunda?

Jag minns fortfarande precis hur jag fick kämpa med engelskan. Det tog lång tid och var mödosamt innan jag förstod ens lite av språket. Lite senare lärde jag mig franska, och även med det språket tog det väldigt lång tid innan jag kunde säga en enda mening och vande mig vid de nya strukturerna. Efter franskan lärde jag mig spanska. Det gick snabbt: redan från början förstod jag en del ord, och inom några månader kunde jag göra mig förstådd. När jag lärde mig italienska och portugisiska under de följande åren gick det ännu fortare. Redan från början förstod jag många ord. Portugisiskan förstod jag till och med så bra från start att jag kunde läsa och förstå hela texter, utan att någonsin ha lärt mig språket. Ju fler språk man talar, desto lättare är det alltså att lära sig ett nytt.
‍

Men varför är det så?

För att hitta förklaringen behöver vi göra en liten utflykt i språkhistorien. Språk är inte något som någon en gång har byggt upp med fasta strukturer. Språk utvecklas hela tiden och blandas med andra språk och dialekter, och med tiden kan de också dö ut helt. Många av de språk som talas i Europa i dag har en lång historia och har förändrats mycket. Ändå går de alla tillbaka på ett gemensamt urspråk, nämligen det flera tusen år gamla urindoeuropeiska språket. Ur detta urspråk växte den indoeuropeiska språkfamiljen fram. Den har många underfamiljer, men alla härstammar från samma urspråk och har förändrats med tiden. Hit hör den germanska språkfamiljen, som tyska och engelska tillhör, de slaviska språken, där till exempel ryska ingår, de baltiska språken som litauiska och lettiska, och enskilda språk som albanska och grekiska. Eftersom många av dagens världsspråk hör till de indoeuropeiska språken och alltså har ett gemensamt ursprung, kan man ha nytta av att lära sig fler än ett av dem. Språken har nämligen flera likheter, och språk som hör till samma språkfamilj har ännu fler.

De romanska språken härstammar till exempel alla från latin. Under antiken hade Rom ett stort inflytande över hela Medelhavsområdet, och latinet, som talades i Rom, spred sig snabbt. Med tiden blandades latinet med dialekterna i de olika länderna, och ur det uppstod de romanska språken. Latin är alltså ett dött språk, men det lever kvar i de romanska språken. Därför liknar franska, italienska, spanska och portugisiska varandra mycket och har tagit över många strukturer och ord från latinet. Likheterna kan ibland vara så stora att man till exempel redan kan 50 % av det italienska grundordförrådet om man talar franska. Vissa grammatiska strukturer är också mycket lika mellan språk inom samma språkfamilj, och många regler går att föra över.

Likheterna mellan två språk är förstås till stor hjälp, och om vi vet att de finns kan vi föra över ord ännu mer medvetet. Men allt som är bra har också en baksida. Likheterna kan också göra att man blandar ihop två språk. Många ord är inte identiska mellan språken, utan bara väldigt lika, med en liten skillnad, som ett par bokstäver som skiljer sig.

Ordet ”värld” heter till exempel ”mondo” på italienska, ”mundo” på spanska, ”mundo” på portugisiska och ”monde” på franska. Orden är så lika att man förstår alla, även om man bara talar ett av språken. Men om någon som redan talar spanska vill lära sig italienska kan det mycket väl hända att hen för över det spanska ordet ”mundo” till italienskan. Det sker oftast omedvetet och stör inlärningen. Det positiva är att ju bättre man talar språken, desto lättare blir det att hålla isär dem. De här felöversättningarna är alltså främst nybörjarmisstag. Men det är inget fel alls, eftersom det visar att man kan mer än ett språk, och det är något positivt. Sådana misstag händer förstås hela tiden och går inte att undvika, men nästa gång du gör ett sådant misstag vet du att förklaringen finns i språkhistorien.